Min Egen Blogg

Med darrande knän äntrar jag väntrummet. Med lite svårigheter lyckas jag få på mig de blå tossorna över mina NYA SVARTA FINA ECCO-STÖVLAR. Jag sätter mig ner på en av väntrummets mindre mjuka stolar med handväskan i mitt knä likt en äldre dam. Flyttar ner den diskret på golvet då jag inser hur jag sitter. Tar en ELLE inredningstidning ur tidningsstället. Bläddrar förstrött. Ser upp på damen som sitter mitt emot mig. Är hon nervös? Nej, hon ser helt ko-lugn ut, likt en inventarie som hör till detta tortyrens näste. Bläddrar vidare. Lyckas faktiskt  samla blick och tankar och får en idé till en fars-dags-present ur tidningen.

Sköterskans klackar slår nu mot golvet. Hon rundar hörnet och hennes blå kläder uppenbarar sig i väntrummet.
-Marlen, säger hon med mjuk röst.
-Ja, svarar jag och tycker nästan att jag låter som barnen i "Kalles klätterträd" då de har upprop i skolan. Men det lät nog fullt normalt för sköterskan bara ler och vinkar in mig i tortyrkammrens innersta väsen.

Så sitter jag då i den fördömda stolen. Hur liten är man inte i den? Hur vild är inte ens mage då man sitter här? Man gapar, man känner instrument fara runt i gapet och man bara väntar på att den stora stora smärtan ska infinna sig likt ett knivhugg...

Så var det då min tur att oroa sig. Många år har väl min lilla mamma suttit hemma och oroat sig över mig, både för det ena och det andra, men nu är det jag som får känna oro för henne. Något jag så klart inte tycker är en behaglig känsla i sig men jag gör det så gärna för jag tycker att min mamma är något av det absolut bästa i mitt liv.

Min mamma åkte 06.20 pip iväg på en resa till Venedig med sin syster, dvs min moster. De kommer hem på fredag och det är väl inget märkvärdigt i sig, men min mamma brukar inte vara ute på sådana här "strapatser". Jag hoppas innerligt att de får en mycket rolig, skön, god och intressant resa. 

Var nyss inne och läste min kusin Emmies blogg där hon i förbifarten nämner att hon alltid velat sitta i kassan, typ på MAXI eller liknande. Min första tanke är att det är ju slöseri med intelligens, för Emmie är en mycket klok ung dam som skulle kunna göra något annat. Sedan tänker man att usch, nu har man ju förolämpat alla de (oftast) tjejer och damer som sitter i vårt avlånga lands alla kassor. Men det är absolut inte så jag menar!

Jag satt själv i Domus kassa då jag var 19-25 år gammal. Jag hade det som sommarjobb och helgextra då jag studerade till lärare. Jag älskade det! Det var mycket skoj att sitta i kassan och träffa folk. Speciellt till jul minns jag att jag myste i min kassa. Då arbetade jag alltid mellan 9 och 13 på julafton. Vi hade tomteluva på oss och alla kunder var så glada och upprymda och det önskades GOD JUL än hit, än dit. Myyyysigt! Då man jobbat klart åkte man hem till Vinslöv. Bodde ju hos mamma och pappa på den tiden. Då fick man sig en macka med skinka och senap samt en mugg kaffe till, samtidigt som man bänkade sig framför Kalle på tv'n. Jaa, då var det jul liksom....

All heder och ära åt de som sitter i landets alla kassor för det är ett slitsamt jobb och alla kunder är inte rara. Tvärtom! Det finns totalt blåsta idioter, de som är elaka och dumma, de som försöker lura en, de som står och friar till en, de som luktar illa, de som vill trycka ner pengarna i handen på en osv osv. Men till syvende och sist går det inte att komma ifrån; som kassörska har man inte ansvar för någon annan människa. Nu som lärare känner jag ju hur alla de ansvar jag har för mina elever ibland känns övermäktiga. Jag har ansvar för individer som trots allt lever sina egna liv hemma tillsammans med sina föräldrar, och det är JAG som har det yttersta ansvaret i alla möjliga och omöjliga situationer. DET är mig övermäktigt ibland. Då kan jag drömma mig tillbaka till kassan för där hade jag i alla fall bara ansvar för mina egna handlingar...

NU ska jag på spinning, men ev blir det en del 2 i detta ämne för jag känner att det inte är riktigt utrett ännu...

...att på heder och samvete ta hand om min syster om något händer henne så hon inte kan ta hand om sig själv.
Jag lovar även att då jag tar hand om henne så gör jag det för att hon är min syster och för att jag bryr mig ofantligt mycket om henne och för att jag vill att hon ska ha det så bra som hon bara kan ha det. Jag tror inte i min vildaste fantasi att jag kommer att fundera på att bokföra de saker jag gör för henne för att kunna redogöra för detta vid en eventuell diskussion kring hennes kvarlåtenskap m.m. Hon är ju för Guds skull min syster, min närmsta vän och för henne gör jag allt utan att tänka på framtida konsekvenser...

Har fått uppleva att alla människor inte tänker så, utan de förundras över att syskon inte sparat kvitton m.m. då de ordnat med saker för sitt sjuka eller åldriga syskon som av förklarliga skäl inte kan sköta sin ekonomi, sin kropp eller sina tillhörigheter själv.

Sorgligt...