I Gatlampans Sken
När jag sitter i mitt vardagsrum efter det att kvällsmörkret lagt sig, ser jag människor promenera, cykla och springa förbi i gatlyktans sken. Ibland ser jag dem men ser dem ändå inte om ni förstår vad jag menar. Jo, jag ser dem men tänker inte mer på det. Reflekterar överhuvudtaget inte över om det var en man eller kvinna, om det var två eller tre stycken. Vid andra tillfällen kan jag tvärtom bli helt begejstrad i personerna av olika anledningar. Det kan t.ex. vara så att de ser mycket ensamma ut. Är de då även gamla, har svårt att gå och sätter sig för att pausa på bänken här utanför, så kan en och annan tår leta sig fram i ögonvrån. Jag tror att jag ser min egen farmor, mormor, farfar och morfar i dessa lite äldre personer. Jag saknar dem och vill absolut inte att de ska vara ensamma...
Andra gånger sitter det förälskade par på bänken. Det kan också leda till tårar...Men då är det den svarta avundsjukan som väller fram. Jag kan ärligt säga att jag inte tänker: "Åh vad underbart med ett sådant lyckligt par! Den ungdomen den ungdomen..." Nej, tyvärr är jag bitter numera och tänker: "Sitt inte och hångla utanför mitt fönster!" Hrm... Tänker ni som jag på boken med en viss titel där ordet bitter ingår...? Jag vill inte vara så'n, men jag är det just nu....
Nu lär jag väl råka i klammeri med vissa för det jag skriver härnäst...
Just nu står det en tjej i gatlyktans sken. Hon kan väl vara sisådär tjugo år och är just i färd med att "kissa" sin hund. Men jag vet inte om man kan kalla det hund... Det är en sådan där yttepytteliten sak som man skulle trampa ihjäl om den hamnade under ens fot. Jag har inte riktigt förståelse för dessa "djur" och den uppståndelse och popularitet de nu innefattar. Jag tycker dem är räliga. I vintras såg jag några sådana små tingestar vänta på att få hoppa in i en bil och medan de stod där i snömodden och väntade så riste deras ben, ja hela deras kropp, värre än en jordbävning på högsta richterskalan!!! Örk! Nu går hon iväg med "jycken". Det är bara det att en sådan lite jycke går inte utan liksom hoppar fram...
Ja ja, smaken är som baken. Så tycker jag... För en stund sedan gick det en man med en irländsk varghund här förbi. Det är ju som ett helt föl för sjutton! Jag glömmer aldrig då jag för många år sedan skjutsade en elev hem. Den här eleven bodde så pass långt från skolan att vi inte kunde gå dit med alla barnen. Till de andra barnens hem hade vi gått för att fotgrafera deras hus. Nu skjutsade jag den här killen hem och så passade vi på att ta en bild av hans hus också. Då vi kom fram och gått ut ur bilen och tittar upp mot deras hus som ligger på en backe säger killen:
- Jag undrar om Egil är vaken.
Och i samma stund ser jag något stort grått växa upp på deras veranda. I nästa sekund kommer detta stora galopperande mot mig nerför backen.
- Ssssstannnnar han? är det enda jag kan få fram.
Egil stannade, vände bakänden mot mig och då han glatt välkomnade lill-husse hem så piskades mitt ansikte av hans glada svans. För han var just en Irländsk varghund och enligt lill-husse den största i sin syskonkull! Jo jag tackar jag! Jag kan gladeligen erkänna att jag var en styck rädd liten fröken i detta ögonblick. Jag kommer aldrig att glömma det!
