Min Egen Blogg

Hösten har nått oss och frosten låg fast och fin i morse. Det är Alla Helgons Dag idag och det är en passande dag för det. Luften är klar, kall och hög. Nu när klockan närmar sig 19 har mörkret sänkt sig. Tidigare under dagen har solens strålar lekt bland de få löv som fortfarande finns kvar på höstträden.

Idag är dagen då vi ska minnas våra vänner och släktingar som inte längre finns bland oss. Vi ska minnas dem lite extra. Jag tänker på dem ofta. Jag tänker på tillfällen vi upplevde tillsammans. Jag tänker på saker som jag ännu inte gjort som jag vill göra, men som jag egentligen skulle vilja ha gjort medan dessa människor fortfarande fanns bland oss. Som t.ex. att gifta mig, skaffa barn och ha en egen familj med ett riktigt hem. Tanken då man var yngre var ju att mormor, farmor, farfar och morfar skulle fira jul där hemma med mig och min familj. Tanken var att de skulle känna glädje och stolthet över sitt barnbarn som för familjen vidare och gav dem glädje på ålderns höst. Hur blev det nu?
Morfar sa redan då jag var 30 att jag var för gammal för att få barn. Han tänkte inte alltid innan han sa saker...
Jag undrar om mormor och farmor var bekymrade för mig. Bekymrade över att jag liksom inte fick till det där som alla flickor ska få till. Om de hör och ser och är med oss nu så är de väl i så fall bestörta. Stackars dem! Deras äldsta barnbarn  följer inga som helst normer och riktlinjer då det gäller att stadga sig, skaffa familj och ha ett eget hem som känns inbjudande och familjärt. Nej, tvärtom så misslyckas hon ständigt. Upprepade gånger. Och nu rinner tiden i från henne. Vad ska det bli av henne? 37 år och sitter och bloggar... Hon som är så trevlig och rar...

Det är ju Halloween med nu . Med tanke på ovanstående så är jag väl liksom en form av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Hursomhelst. Lilla mormor, lilla farmor, lille farfar och lille morfar. Om inte varje dag så är det ofta jag tänker på er. Ni gjorde min barndom och min uppväxt till något som jag minns med värme. Ni fanns alltid där och jag visste att ni tyckte om mig och jag kände att ni brydde er om mig. Jag tror faktiskt inte att ni är besvikna och bestörta över hur mitt liv blivit. Ni är nog mer bekymrade för jag tror att ni vet hur jag tänker och känner just nu. Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden och gjort annorlunda så hade jag det. Men nu är det för sent. Vi får se hur livet artar sig härifrån. Man brukar ju säga att:
Då man minst anar det så händer det...


LJUSTRÄDET I MINNESLUNDEN I VINSLÖV.
KLOCKAN 20.30 LÖRDAGEN DEN 1 NOVEMBER 2008.
Till minne av Greta & Sven Olsson och Franze & Sven Svensson
Ni finns alltid med mig...